Per "Texas" Johansson är kung!

Somliga av er läser säkert Sveriges bästa fotbollsblaska Offside. För er som inte gör det kommer här en liten artikel signerad Halmstads pålitlige backbjässe Per "Texas" Johansson. Läser du det här utan att le är du sjuk. Riktigt sjuk.

Artikeln är från Offside, nr 1, 2009.

Figursydd kostym, vattenkammat hår, renrakad haka och maskulin parfym - Dusan Djuric såg ut som Christian Bale i 'American psycho' när han gled in genom dörrarna på restaurang Svea i Halmstad - snygg, framgångsrik och självsäker. Han satte sig i skinnsoffan, greppade champagneflaskan och fyllde glaset. Sedan drog han handen genom sitt hår, slog ut med armarna och sa:

- I kväll grabbar, i kväll äter och dricker vi gott, jag bjuder på allt.

Proffsmiddagar. Jag har varit på många nu. En av mina första och även sämsta var Petter Hanssons. Han ordnade bord på O'Learys, kom i sliten t-shirt och bjöd på hamburgertallrik och en stor stark. Klockan tio gick alla hem till sig. Sådan var Petter, sådan var proffsmiddagen - arrangemanget speglar människan.

Det börjar alltid med en lapp i omklädningsrummet: "Vilka kommer?" Då vet man att det är klart - ryktet som man läst om i Hallandsposten är inte längre ett rykte. Man inser att en lagkamrat kommer att tjäna lika mycket på en månad som man själv tjänar på ett år. Man dunkar honom i ryggen och gratulerar men tänker egentligen bara en sak: 'Den där middagen, den ska bli dyr.'

Efter lappen i omklädningsrummet ringer den nyrike fotbollsspelaren till Halmstads festfixare Ulf Cato och ger honom en budget att jobba med. Sedan är det bara för huvudpersonen att glida in på bokat ställe till uppdukat bord. Det viktiga är att man bjuder, annars är man för all framtid förknippad med snålhet (läs Emra Tahirovic, Stefan Selakovic, Mikael Nilsson och Sharbel Touma - snåla allihop). Vi gillar inte heller slipade killar som Martin Fribrock och Peter Larsson. I höstas satte de upp lappen i omklädningsrummet två dagar innan middagen skulle äga rum. Åtta personer kunde komma... smart, men fult.

Dusan gjorde som alla andra huvudpersoner har gjort - han placerade sig vid bordsgaveln, som någon jävla gud- fader, och tittade på oss vanliga allsvenska spelare. Sedan började han prata, precis som alla andra brukar göra, om hur flashigt det verkade vara i hans nya hemstad, hur fett han skulle bo i någon flott lägenhet, vilka bilar han skulle ratta. Vanligt proffssnack alltså. Allt är underbart. Eller som ghananen Yaw Preko sa till oss när han hade sin middag:

- You're playing for nothing, guys.

Det är lätt att känna sig bitter när man sitter där som en gammal vänsterback, klok nog att inse att tåget mot utlandskarriären har gått. Man tittar på Dusan och beställer in något starkt. Sedan går man ut på toaletten och spolar ner groggen. Man vill att det ska svida i börsen en sista gång. Men lite senare, när man vinglar hemåt i Halmstadsnatten, efter sin tionde proffsmiddag, tänker man två saker: 'I dag har jag ätit och druckit mer än någonsin' och 'fan vad sorglig jag är'.

Tack Offside för dessa goda stunder av läsning.