I förrgår satt jag i TV-soffan med min dotter i knät. Plötsligt får hon ett tokryck och studsar rakt upp utan förvarning. Det faller sig inte bättre än att detta glädjeskutt resulterar i att hennes lilla, men stenhårda, huvud rammar min näsa med våldsam kraft. När jag hörde det värkända knastret av brosk som ger vika var min första tanke: "AJ F...N! Vad ont det gör!" Min andra tanke tätt därefter var dock lite mer oväntad och förvånande: "Det var då på tiden. Länge sedan man åkte på en duktig smäll på snoken..."
Jag insåg då att saknaden av fotbollskarriären inte bara handlar om kamratskapen, tugget i omklädningsrummet och adrenalinkickarna, utan även om att man emellanåt verkligen fick känna att man levde genom den hårda vägen.
Minne 1: Spelade match med Erikslunds SK (moderklubben), då som flink innermitt, och trampade duktigt snett i slutet av första halvlek. Jag minns att det kändes ungefär som om jag stoppat foten i glödande kol. Vad gjorde man? Jo, snabb nedkylning, på med benskyddet och ut på plan igen... Jag fortsatte spela hela andra halvlek utan problem med påföljden att jag inte kunde stödja på foten dagen efter. Eftersom jag låg i lumpen vid detta tillfälle så blev det att uppsöka sjukan på måndagen vilket ledde till omedelbart sängläge i tre dagar samt kryckor i ett par veckor därefter.
Minne 2: Uppvärmning inför den mycket viktiga derbymatchen med mitt Garphyttan IF mot Latorp IF i början av 90-talet. Min vana trogen avslutade jag min uppvärmning genom att möta några inlägg med pannan för att få igång timingen. Denna gång mötte jag inte bara bollen utan även ett par knutna målvaktsnävar. Då min spänst var tämligen god på den tiden så ville det sig inte bättre än att dessa nävar träffade mig precis på, just det, näsan. Detta ledde till brutet näsben och att blodvite minst sagt uppstod. Med sned, blodforsande näsa så fick man väl inse att det inte skulle bli något derby för min del. Men icke. Matchen drog igång och jag fick avgöra med en välplacerad bredsida i andra halvlek. Det är fantastiskt vad man kan göra med coachtejp och lite bomull. Sviterna blev på kort sikt ett blått ansikte och på lång sikt en knöl på näsryggen som minne.
Minne 3: Min debutmatch med Nerikes Kil blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Efter att tränat en träning med laget var det dags för match på Pettersbergs grusplan. Eftersom ingen visste något om mig så fick jag dagen till ära spela vänstermittfältare. Jag sprang som ett skinn, så länge jag var på plan, utan att uträtta något. Rätt som det var kom min chans. Min vana trogen gick jag upp på en välslagen hörna och timingen var för en gångs skull perfekt. Det var bara det att lagkompisen Markus Bergman (ej släkt) också timade lika bra. Detta resulterade i att min panna drämde rakt in i hans bakhuvud med våldsam kraft. Markus blev knockad och jag spräckte pannan. Min debut slutade i USÖ-besök och några stygn som satte spår ända till dags datum om man tittar noga. Och inte blev det mål på hörnan heller...
Ja, så här skulle jag kunna fortsätta länge men jag vill inte trötta ut dig med mer mossiga minnen. Alla dessa skador och incidenter minns jag konstigt nog med glädje och inte tvärtom, vilket borde vara det logiska. Nej, det var en del av en livsstil jag valt och det var härligt!
Det jag vill säga är att: Det hårda livet = Det härliga livet.
Koncensus: Njut av att ge och ta på planen! Ta smällarna med ett leende! Träna hårt! Känn glädje när din kropp är helt utmattad! Tänj dina gränser!
Det kommer en tid då du kommer att sakna allt det här.
Jag insåg då att saknaden av fotbollskarriären inte bara handlar om kamratskapen, tugget i omklädningsrummet och adrenalinkickarna, utan även om att man emellanåt verkligen fick känna att man levde genom den hårda vägen.
Minne 1: Spelade match med Erikslunds SK (moderklubben), då som flink innermitt, och trampade duktigt snett i slutet av första halvlek. Jag minns att det kändes ungefär som om jag stoppat foten i glödande kol. Vad gjorde man? Jo, snabb nedkylning, på med benskyddet och ut på plan igen... Jag fortsatte spela hela andra halvlek utan problem med påföljden att jag inte kunde stödja på foten dagen efter. Eftersom jag låg i lumpen vid detta tillfälle så blev det att uppsöka sjukan på måndagen vilket ledde till omedelbart sängläge i tre dagar samt kryckor i ett par veckor därefter.
Minne 2: Uppvärmning inför den mycket viktiga derbymatchen med mitt Garphyttan IF mot Latorp IF i början av 90-talet. Min vana trogen avslutade jag min uppvärmning genom att möta några inlägg med pannan för att få igång timingen. Denna gång mötte jag inte bara bollen utan även ett par knutna målvaktsnävar. Då min spänst var tämligen god på den tiden så ville det sig inte bättre än att dessa nävar träffade mig precis på, just det, näsan. Detta ledde till brutet näsben och att blodvite minst sagt uppstod. Med sned, blodforsande näsa så fick man väl inse att det inte skulle bli något derby för min del. Men icke. Matchen drog igång och jag fick avgöra med en välplacerad bredsida i andra halvlek. Det är fantastiskt vad man kan göra med coachtejp och lite bomull. Sviterna blev på kort sikt ett blått ansikte och på lång sikt en knöl på näsryggen som minne.
Minne 3: Min debutmatch med Nerikes Kil blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Efter att tränat en träning med laget var det dags för match på Pettersbergs grusplan. Eftersom ingen visste något om mig så fick jag dagen till ära spela vänstermittfältare. Jag sprang som ett skinn, så länge jag var på plan, utan att uträtta något. Rätt som det var kom min chans. Min vana trogen gick jag upp på en välslagen hörna och timingen var för en gångs skull perfekt. Det var bara det att lagkompisen Markus Bergman (ej släkt) också timade lika bra. Detta resulterade i att min panna drämde rakt in i hans bakhuvud med våldsam kraft. Markus blev knockad och jag spräckte pannan. Min debut slutade i USÖ-besök och några stygn som satte spår ända till dags datum om man tittar noga. Och inte blev det mål på hörnan heller...
Ja, så här skulle jag kunna fortsätta länge men jag vill inte trötta ut dig med mer mossiga minnen. Alla dessa skador och incidenter minns jag konstigt nog med glädje och inte tvärtom, vilket borde vara det logiska. Nej, det var en del av en livsstil jag valt och det var härligt!
Det jag vill säga är att: Det hårda livet = Det härliga livet.
Koncensus: Njut av att ge och ta på planen! Ta smällarna med ett leende! Träna hårt! Känn glädje när din kropp är helt utmattad! Tänj dina gränser!
Det kommer en tid då du kommer att sakna allt det här.
