Jag såg en handbollsmatch i går. Sverige slog Spanien i en fantastisk match. Det var dock inte spelet i sig som okuperade mina tankar efter slutsignalen. Jag kom att fundera över vad det är som gör att en handbollspelare går in i närkamper så att benflisor ryker, tänder flyger, leder vrids ur sitt läge för att sedan jobba hem och stå ivägen för en 110 kilos best som rammar en i 100 km/tim. Allt detta utan att knysta. Varken klaga på motståndare eller domare. Hur kommer detta sig? Kan det vara så enkelt att man i handboll har fattat att det är en fysisk sport man sysslar med? Att man har accepterat att det handlar om att ge och ta smällar och att villkoren är samma för alla. Jag är medveten om att regelverket i handboll är hårt mot t.ex. klagomål på domare, men ändå. Jag är imponerad.
Nästa fråga blir då osökt; Varför är det inte likadant inom fotbollen? I vår sport klagas det ideligen på domare, skriks på motståndare och dessutom är filmningar numera en del av spelet. Har vi svårare att förstå att det handlar om att ge och ta? Tänk om all den energi som spenderas på tugg med domare och motståndare kunde kanaliseras till själva spelet. Ju tuffare och mer fysiskt man som lag väljer att spela, desto mindre rätt har man att klaga när man själv råkar i blåsväder.
Som nybliven tränare önskar jag att vårt lag skall gå hårt in i närkamper och därmed inse, liksom inom handbollen, att vi inte har rätt att klaga om motståndarna gör det samma. Jag tror nämligen inte att vi är ett dugg vekare än handbollspelarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
En annan tydlig skillnad är att när en handbollsspelare blir avblåst lägger han bollen på golvet och rusar därifrån. När en fotbollsspelare blir avblåst tar han istället bollen och springer därifrån. Det blir ju så gott flyt i spelet då... Det borde domarna kunna stävja mycket mer tycker jag.
Skicka en kommentar